Nissan Leaf

-1 grad, lätt snöfall och halt väglag. Om något, en perfekt dag för att testköra Nissan Leaf!


En god vän till mig hade alltid som vana att känna på en bils detaljer så fort han satte sig i en ny bil, en vana jag har tagit med mig och likväl gjorde på Nissan Leaf. Luftkonditioneringsreglage, dörrhandtag, solskydd och knappar kan säga en hel del om en bil redan innan man sätter sig i den. Intrycket är gediget men asiatiskt/franskt, att jämföra med en tysk lyxbil är svårt, men känslan är mer än god. Och även om det finns en hel del plast, känns det inte för plastigt på något sätt. Kanske är det all ny teknik i bilen som gör den mer behaglig än den kanske skulle vara utan tekniken. Eller är det förväntningarna?


Innan jag fick sätta mig i förarsätet gavs en grundlig genomgång av bilens funktioner. Att välja rätt växel läge visade sig kanske i slutändan vara det mest anmärkningsvärda, backväxeln läggs i genom att trycka spaken framåt och "drive" genom att dra den bakåt. På något vis känns det som att det borde vara tvärtom.


Det första som slår mig när bilen backas ut är att det känns som om bilen rullas ut i neutralt växelläge i en nedförsbacke. Det hörs ingenting och något av en wow-känsla infinner sig. Ja just ja, det är en elbil är den andra tanken som infinner sig.


Jag blir direkt tvungen att ta bort den första fördomen om de elbilar som finns på marknaden och trycker på därför rejält på gasen. Bilen reagerar blixtsnabbt och sladdar iväg i snömodden men ändå på ett mjukt och behagligt tyst sätt. Räckviddsmätaren sjunker dock snabbt 3 km. Hmm... en mjukare körstil är kanske att föredra.


Jag bestämmer mig istället för att köra precis som vanligt, bara normalt. Gasa när det behövs, bromsa när det behövs, lagom jämt och behagligt. Jag kommer upp i motorvägsfart och glömmer snart bort att det faktiskt är en elbil jag kör. Av gammal vana tittar jag dock ner på hastighetsmätaren stundtals och möts då istället av räckviddsmätaren, det är först då man egentligen påminns om att det är i just en elbil man sitter.


Att motorn inte låter något är inget jag tänker på i just motorvägsfart. Pga bilens storlek och isolering tar vägbruset ändå överhanden och just tystheten är egentligen något man enbart reagerar över i stadstrafik. Men det ska tilläggas att det är just inifrån bilen, hur det egentligen låter utifrån på motorvägen är nog en helt annan femma.
Körkänslan är annars riktigt fin, som vilken mindre mellanklassbil som helst och knappar och reglage känns intuitiva och behagliga.

 

Det finns dock några finesser som är riktigt, riktigt bra. GPS:n visar och guidar till närmaste laddningsstation. Strömstyrka, antal platser och hur långt bort visas enkelt genom ett par tryck. Enligt uppgift ska detta system även uppdateras i automatiskt. Den andra finessen är rattvärmaren. Ett fantastiskt sätt att hålla händerna varma utan handskar under en vinterdag som denna och något jag saknade när jag satte mig i min egen bil. Värmefunktionerna är annars utmärkta och fördomar om elbilar och vinter läggs härmed på hyllan.


Precis som med alla bilar går det att hitta några nackdelar. Baksätet, om än dimensionerat för 3 bälten, är bra trångt och sittkvalitén är långt ifrån framsätena. Eftersom Leaf lanserar den som en "familjebil" är det väl antaget att barnen ska sitta i baksätet och man kan väl anta att barn kanske inte har riktigt samma krav som vuxna. Den andra biten är karossdesignen, jag har något svårt för den. Den är inte snygg, men den är inte ful, den är bara speciell. Men å andra sidan är det kanske just det Nissan Leaf är, speciell.


Sist men inte minst ska det tillägas att jag aldrig någonsin har känt mig nyttig efter att jag kört en bil. Ni vet sådär man kan känna sig ibland efter ett träningspass, efter en fräsch sallad eller efter att ha druckit grönt te och ätit frukt en hel dag på Yasuragi Spa. Sådant som gör att man mår riktigt bra i själen. Man har därför svårt att sluta ställa sig frågan, om det känns såhär bra att köra eldrivet, varför är då inte alla bilar elbilar?